Utveckling, hejdå?

Jag är utvecklingspedagog, ett tag till, men sedan är det slut. Kommunen har beslutat att några av de centrala stödfunktionerna inte längre ska finnas.

Grunden är, som jag förstått det hela, att man sett att stöd från centrala funktioner inte ger önskade effekter på elevernas resultat. Stödet ska ligga närmare eleverna.

Det finns också en tanke som berör ansvarighet, som grund för den stundande omorganisationen. Som det har fungerat hittills har rektorer som sökt centralt stöd inte lyckats att implementera råd och utvecklingsprocesser på ett tillräckligt effektivt sätt. Som rektor överlämnar man mer eller mindre omedvetet en del av ansvaret för förändringen till den aktuella specialpedagogen eller utvecklingspedagogen. Detta får till effekt att när det centrala stödet drar sig undan, återgår verksamheten till största del till som det var tidigare.

I praktiken och i retoriken heter det nu att rektor måste ta ett större ansvar för skolutvecklingen. Rektor ska vara mer av en pedagogisk ledare som fokuserar på utveckling av lärarnas undervisning än man varit tidigare. Stödet för rektorerna i denna omställning finns främst hos deras chefer som hos oss kallas verksamhetschef, men också i ett utvecklat rektorskollegium.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen det närmaste året. Ska rektorerna lyckas att bli pedagogiska ledare med expertkunskap om hur lärare utvecklar sin undervisning? För de rektorer som inte har lärarbakgrund eller någon pedagogisk utbildning kanske det blir svårt. Kommer rektorerna att kunna hitta och hålla fast ett fokus på elevernas utveckling och lärande i den strida ström av akuta ärenden och byråkratiska krav som bildar många rektorers vardag och lyckas axla det ökade ansvaret?

På vilket sätt det påverkar lärarna kommer förstås se olika ut, mycket beroende på vilken skolkultur som finns på skolan. De skolor där det ”osynliga kontraktet” är starkt gällande blir det tuffare både för rektor och lärare att hitta vägar till utveckling. Det finns förstås skolor som är väl förberedda på och länge har arbetat utifrån rektor som pedagogisk ledare och där kommer det inte bli något nytt alls. Den stora skillnaden nu är att skoldirektör och hela verksamhetsledningen har ett gemensamt undervisnings- och lärandefokus, vilket till exempel tar sig i uttryck att verksamhetscheferna åker runt i skolorna och pratar med lärare och elever om hur de upplever undervisningen och ledningen av skolan.

Jag tänker på mina år som lärare i skolan. Jag vet inte om jag kan minnas något tillfälle då min rektor har pratat med mig om att jag borde utveckla min undervisning. Ännu mindre att en rektor pratat med hela kollegiet om vikten av god undervisning. Därför har inte jag och mina kollegor heller pratat om hur vi ska hjälpa varandra att bli bättre på att undervisa.

Så i grunden tänker jag att den nya styrkedjan och dess renodlade fokus på undervisning och elevers lärande och utveckling är mycket positiv. Men har vi kompetenser på rätt platser för att klara den ökade ansvarigheten? Om det inte är så, krävs en kraftfull stödapparat; har vi en sådan?

Om ett par veckor kommer jag att få veta mer om vad kommunen tänker om min framtida arbetsplats. Vill de att jag ska bli biträdande rektor, kanske? Eller något annat? Den som lever får se. Eller ett favoritcitat: Allt ordnar sig till slut, och har det inte ordnat sig så betyder det bara att det inte är slut än.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s