Erfarenheter och rutiner. Hjälp eller hinder?

För många somrar sedan arbetade jag som vaktmästare på en institution för utvecklingsstörda vuxna. Jag körde ärenden till stan, rensade i rabatterna och klippte gräs. Det var stora gräsytor och därför var det bra att de hade en traktor, en Kubota, som man kunde montera ett klippaggregat på när det var dags för gräsklippning. Han som jag vikarierade för, som skulle ha sommarsemester, fick introducera mig i det tekniska handhavandet med traktorn och hur man monterade på klippaggregatet. Gör si, gör så. Ok. Efter att ha gjort det där ett par gånger under arbetet så börjar jag tvivla; skulle jag göra så efter jag gjort si? Och, framför allt, varför då? Jag började vid det laget förstå mer om hur maskinen fungerade och frågade då en annan person, som inte ännu hade gått på semester, om hur jag egentligen skulle göra. Då visar det sig att man inte alls behövde göra si. Nähä? Nä, för så var det på den gamla modellen, på den nya fanns inte den funktionen, så det var helt onödigt. Ja, då tänkte jag inte helt tokigt då.

Nu när jag tänker tillbaka på den där händelsen kopplar jag ihop det med erfarenhetslärande och tyst kunskap. Jag hade ”ärvt” en rutin som var oreflekterad. En rutin som den ordinarie arbetaren gjorde eftersom han alltid hade gjort så. Men visst är rutiniserade handlingar bra, eftersom de låter oss lägga energi på det som är viktigt? Jo, det skulle vara väldigt svårt att undervisa om vi hela tiden samtidigt behövde tänka på att hålla balansen och styra tungan för att tala.

Men någonstans, eller rättare sagt någon gång, händer det att rutinerna blir ett hinder. När vi utför saker på rutin utan att de leder till elevers lärande och utveckling. Och ännu värre: när rutinerna hindrar oss från att ändra vårt beteende till det som skulle gagna elevernas lärande och utveckling, och framför allt i fråga om tid. Vad använder vi vår tid till? På möten pratar vi med varandra, men hur pratar vi och om vad? Rutinen kanske säger att vi bör prata om praktiska göromål, men för att åstadkomma en bättre utbildning för eleverna kanske vi måste prata om något annat eller ändra på något i våra samtalsrutiner. Eller i vår kultur. Var går gränsen mellan rutiner och kultur?

Ett annat exempel på en lärarrutin kan vara att alltid föra in elevernas resultat i lärarkalendern. Läraren känner att den har bra koll på elevernas utveckling och får ett bra underlag för att kunna sätta rättvisa betyg. Bra. Men när vi för elevernas kunskapsutvecklings skull ska ha en tydlig och transparent dialog med eleverna om deras utveckling måste läraren alltså föra över sina lärarkalenderanteckningar till något annat medium som går att individualisera. Eller? Här kanske det är dags att fundera över rutinen. Kan man göra på något annat sätt, som gör att man kan klara kravet på en formativ bedömningspraktik utan att det tar längre tid och innebär fler moment?

Att gå ifrån sina rutiner är förstås förknippat med arbete. Vi måste börja tänka på något som tidigare var automatiserat, vilket i sin tur innebär en energiförlust. Men hur ska man göra då? Hur ska man veta vilka rutiner som kan behållas och vilka som måste överges? Jag tror att man inte kan klara det på egen hand. Man måste få hjälp av sina kollegor och sin chef. De är de enda som kan se och upptäcka det som har blivit automatiserat, men som måste ändras. Men att göra det, alltså att påpeka för en kollega att dennes rutiner är ett hinder för utveckling är inte lätt. Och många gånger inte lämpligt. Men allt beror på vilken kultur som finns på skolan.

Staessens (1993) pratar om särboskolan, den familjära skolan och den professionella skolan för att beskriva olika skolkulturer, och där man i den professionella skolan inte ser varandra som vänner utan som just kollegor med uppdraget att skapa en så bra utbildning för eleverna som möjligt. Endast i en sådan kultur är det möjligt att peka på olämpliga rutiner hos varandra. I en sådan kultur kan man skilja på det personliga och det professionella. Jag tror de skolorna finns, lite här och var. Men de är nog inte jättevanliga.

Den här texten handlar om å ena sidan rutin, automatisering, erfarenhet, kunnande, tyst kunskap och ärvda kulturer och å andra sidan kritiskt tänkande, reflekterad praktik, förändringsbenägenhet och professionell kultur. Jag vill här betona att jag inte ser dem som motsatser utan som punkter i ett continuum som vi måste förhålla oss till i vår lärarpraktik. Men det kräver en medvetenhet för att kunna navigera rätt och göra rätt saker.

Det hade faktiskt varit ganska enkelt att säga att ”du behöver inte koppla in aggregatet med det där handtaget, det var så på den gamla modellen”, så slapp han göra så hela tiden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s