The good enough lärare

Kraven ökar och sjukskrivningarna likaså. Vilka krav är rimliga? Är det, som några vill hävda, verkligen bara fråga om en balans mellan krav och resurser? Finns en ”Good enough lärare” och är den rollen eftersträvansvärd?

Att vara lärare är att vara en myndighetsperson. Lärare ska uppnå det som ytterst staten pålägger skolan att åstadkomma, främst kunskapsmål och fostransmål. Och det är inte lite som varje lärare ska göra, dessutom i en varierande och komplex miljö. Då är det inte så konstigt om man, för att helt enkelt orka, skarvar lite med vad som står i styrdokumenten. Kanske får en av punkterna i det centrala innehållet stryka på foten eller så litar man på att de entreprenöriella bitarna och elevinflytandet sköts av någon annan av elevernas lärare. Kanske har man inte hunnit samla in tillräckligt med bevis på elevernas kunskapsnivå under kunskapskraven och gör därför en kvalificerad gissning, vilken sedan räknas in i elevernas betyg. I slutändan blir det oftast bra, fast betygssättningsångesten greppar ju tag i en varje gång. Jo, det händer ju att elever och föräldrar tycker att vi har satt fel betyg, men eftersom läroplanen är så komplicerad kommer det sällan längre än till en känsla hos eleven (och föräldrarna) av att blivit orättvist behandlad. Därför kan läraren ”komma undan” med, oftast, väl underbyggd argumentation och stormen drar över.

good-nuff

Det är alltså få föräldrar som på ett adekvat sätt kan peka på brister i lärarens myndighetsutövande, vilket inte är så konstigt. Lite konstigare är kanske att inte heller rektor kommer och pekar på sådana brister (Min erfarenhet är att rektorer främst påpekar saker som att läraren kommer för sent eller inte kommer överens med sin klass, alltså saker som baserar sig på rapportering från elever eller föräldrar, eller saker som kan mätas, till exempel i hur hög grad läraren rapporterar frånvaro eller använder sig av skolans digitala plattform för kommunikation och resultatrapportering). Men å andra sidan är det ju också en närmast omöjlig uppgift för en rektor att ha koll på alla lärarnas undervisning och veta var det brister i förhållande till styrdokumenten. Det är också rätt liten risk att kollegorna har en tillräcklig insyn i ens arbete för att kunna ställa sådana krav. Så vem kan då vara moralpolis och skapa ett legitimt incitament för att göra jobbet enligt konstens (alltså styrdokumentens) alla regler? Det återstår egentligen bara läraren själv och dennes egen etiska och moraliska grund. Hur mycket är man beredd att tänja på sitt myndighetsutövande? Här hamnar vi förstås i individuella och personliga avväganden som beror av många parametrar. Men också på kulturen på skolan samt på yrkets ärvda och socialiserade etik. Man måste också prata om arbetsmiljö, krav och resurser.

Många lärare har högt ställda krav på sig och gör sitt allra yttersta för att vara den lojala och professionella myndighetspersonen som man upplever att samhället kräver. Andra har en grunduppfattning om vad skola är och/eller hur man bör undervisa som går stick i stäv med aktuella styrdokument och kör sitt eget rejs. Kanske bygger man sitt lärarskap på en helt akademiserad tradition där ämnets ontologi, epistemologi och narrativ står i vägen för till exempel de två första delarna i Lgr11/Lgy11. Ytterligare andra har inget särskilt engagemang i sitt arbete utan lever för helt andra delar av livet och ser därför lätt mellan fingrarna vad gäller yrkets stipulerade krav. Andra har en låg förståelse för uppdragets komplexa konstitution och upplever en ständig ström av misslyckanden och/eller konstiga och motstridiga krav och arbetsuppgifter. Inga av dessa lärare är egentligen goda myndighetsutövare, av olika anledningar. Den ideale läraren, utifrån detta perspektiv, förstår skolan både som institution och som organisation, förstår läroplanens olika delar som en helhet och utför sitt arbete enligt dessa förståelser. Denna lärare drabbas då inte av frustrationer orsakade av värdekonflikter, vilket jag tänker är en del av många lärares problem. Ett annat problem för många lärare tror jag hänger ihop med att det är svårt på många arbetsplatser att dela sina upplevelser av höga krav med kollegor. Man förväntas klara sitt arbete på egen hand; ”alla andra har ju också så mycket att stå i”. En stöttande skolkultur är viktigt, men det räcker inte med att höra peppande ord och att få en kram under gråtattackerna. Det måste finnas ett system, en organisation, som är stöttande och kollektiv från början. Här menar jag inte en organisation som är psykologiskt kamratligt stöttande, utan en professionell gemenskap där arbetets vardag och komplexitet står i centrum. Det här är förstås inte bara bra för den grupp lärare som löper risk att bränna ut sig på grund av lojalitet och plikt utan i lika hög grad för grupperna lärare som behöver hjälp att öka sin grad av professionalitet, höja sin motivation och hitta tydligare strukturer för yrkets utförande.

I en sådan skola kommer ”The good enough lärare” inte falla igenom som en som ser mellan sina fingrar, kör sitt eget rejs eller inte hittar sin egen relation till skolan, eleverna och undervisningen. I en sådan skola kommer ”The good enough lärare” vara en trygg lärare som har skapat en tillräckligt tydlig etisk kompass för sitt handlande för att tåla en eventuell personlig inspektion. Om vi kan tro på den kollektivt socialiserade läraren som något att sträva mot blir frågan förstås hur vi åstadkommer en sådan organisation. Ja, det finns faktiskt beskrivet till exempel i former av Professional learning communities (PLC). Vad krävs för att organisera och genomdriva sådana på ett framgångsrikt sätt? Naturligtvis en skolledning som förstår vad det är, men också, för många lärare, en tankevända som omdefinierar vad det innebär att vara lärare.

PS. Kanske skulle jag uttrycka mig annorlunda om jag hade erfarenhet av utbrändhet. Jag kan inte sätta mig in i hur det är, mer än på ett ytligt plan. Däremot har jag erfarenheter av att ta lärardagen som den kommer (”below-the-good-enough-lärare”) och av ensamheten i yrket men sedermera också av arbetsglädjen som uppstod ur att bottna i en förståelse för helheten och i upptäckten av mina möjligheter att påverka mitt arbete. Det är ur detta jag hämtar min inspiration.

Annonser

2 reaktioner på ”The good enough lärare

  1. Tänkvärt. Jag tycker dock att du missar det uppenbara och enklaste sättet att undvika att få sin kompetens som lärare ifrågasatt, som är att sätta höga betyg. Alla parter blir glada: elever som ökar sina chanser att komma in på högre utbildningar, rektorer som stolt kan visa upp goda ”resultat” och läraren som belönas av rektorn vid lönesättningen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s