Värdeskapande lärande och ledsna vuxna

Två tolvåriga elever skriver om sin upplevelse av värdeskapande lärande i bloggen Skola365. Några vuxna lärare och skolledare blir ledsna och upprörda av inlägget, av lite olika anledningar.

  
En elev beskriver att de inte skriver texter bara till läraren och för läraren endast att läsa. Detta tolkas av några av de ledsna vuxna som att eleverna inte skriver texter alls. Blogginlägget säger inget om detta, men om läraren är en klok pedagog så lär sig eleverna skriva texter med en verklig mottagare. De blir då så angelägna om att bli förstådda att mottagarperspektivet, som i en traditionell klassrumssituation är svårt att förstå, kommer in helt naturligt i processen. Språk, stavning, disposition och kommunikation blir självklara mål som eleverna här måste nå.

Hårt arbete lönar sig, men här verkar eleverna glida igenom skolan utan att anstränga sig, verkar några av de ledsna vuxna tolka blogginlägget. Jag håller helt med om att övning ger färdighet. Grejen med värdeskapande lärande är att det är motivationsskapande. Eleverna jobbar hårt mot ett mål, vilket i sig ofta är ämnesövergripande och mer kopplat till förmågor beskrivna i första och andra kapitlet i läroplanen. På vägen blir de tvungna att läsa, skriva, räkna, reflektera och samarbeta. Att eleverna inte nämner detta i bloggtexten tror jag beror på att de inte upplever att de utför ”hårt pluggande”. Jag tror som sagt på hårt arbete, men inte på pluggande som enda väg till kunskaper och insikter.

Några ledsna vuxna tror inte att eleverna har skrivit texterna själva. De tror att läraren har skrivit och låter barnen vara kanaler för att föra fram sin övertygelse. Jag tror att barnen har skrivit själva. De har lärt sig att skriva för en verklig mottagare och i det här fallet ansträngt sig extra för att använda ett vuxet språk. Jag tror förstås också att läraren håller med sina elever och att ”tricket” att ”använda” elever som skrivare endast är ett sätt att peka på hur bra läraren tycker att värdeskapande lärande fungerar. Alltså som ett ”vittnesmål från verkligheten” istället för att läraren själv beskriver utifrån sitt eget perspektiv, vilket kan avfärdas lättare.

Jag blev själv ledsen över de ledsna lärarnas och skolledarnas reaktioner. Därav denna text. Jag kan delvis förstå reaktionerna, men det beror väldigt mycket på vilka ”glasögon” man väljer att läsa med. De ledsna har satt på sig glasögon som är kritiska mot värdeskapande lärande. Jag frågar mig varför. Kan de känna sig hotade? Har de investerat mycket prestige i sin ”pluggståndpunkt”? Är svenskämnet hotat? Som jag argumenterat ovan kan man lika gärna ropa ”hurra!” eftersom värdeskapande lärande också ofta skapar driv och motivation, vilket ju är det vi ofta återkommer till att eleverna saknar (jag menar här förstås ”som vi lärare inte lyckas skapa”). Om man är tveksam till ifall texterna verkligen är skrivna av barnen själva har man kanske erfarenheter av sämre skrivna texter, vilket i så fall skulle kunna vara en följd av att eleverna inte har fått möjlighet att träna på att skriva till verkliga mottagare.

Det jag blir mest ledsen över är nog hur ledsna de vuxna blev över att läsa om två motiverade, positiva, välskrivande och modiga elever som beskriver en skolsituation som många bara kan drömma om.

Annonser

2 reaktioner på ”Värdeskapande lärande och ledsna vuxna

  1. Ping: Kritik eller härskarteknik? | Fröken Ann

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s