En kritisk vän

Häromdagen satt jag och en kollega och pratade på lunchen. Vi arbetar inte i samma arbetslag, så vi är inte jättebekanta med varandra. Det blev ett bra och intressant samtal om skolan, men efteråt fick jag en tankeställare. Det handlar inte om vad vi pratade om, utan hur vi pratade. Samtalets inneboende mening, som jag analyserade det, var att skapa samhörighet, inte skolutveckilng. Låt mig förklara.

Det är väl ganska naturligt att man startar en dialog med en sondering av terrängen, hittar gemensamma intressen och möjligen identifierar vilka ämnen som inte är möjliga att prata om. Sedan kan man gå vidare med att söka svar på gemensamma frågor eller utforska de meningsskiljaktigheter man har. Min egen erfarenhet säger mig att åtminstone jag själv har svårt att komma vidare till det andra steget. Och det här andra steget är ju centralt för ett professionellt möte vilket i sig är nödvändigt för en kollegial utveckling och ett professionellt lärande. Min självanalys stavas konflikträdsla och kanske gäller det för en del andra också. En del kollegor tycker om att debattera och jag kan avundas dem, men samtidigt bidrar dessa inte heller särskilt ofta till en framåtriktad dialog som söker svar på viktiga frågor att lösa för skolan. De tycker helt enkelt att det är roligt att gnabbas lite, eller så kan det handla om en så stark övertygelse om den egna ståndpunkten att den blir orubblig och därmed stänger av det för skolförbättring så viktiga undersökande förhållningssättet. Många är vi lärare som tycker om att höra vår egen röst. Vi har ju övat en del på det framför eleverna…

Det min kollega och jag borde ha gjort är att fundera på vad i vår kommunikation som skavde istället för att låta samtalet få ha den smeksamma dramaturgi det nu fick. Här kommer begreppet ”kritisk vän” in som en nödvändighet. Utan en gemensam förståelse för vad en kritisk vän är, kan ett samtal kollegor emellan lätt spåra ur och ge negativa konsekvenser på den fortsatta kommunikationen. Det är en arbetsplatskulturfråga. Ser vi varandra som medlemmar i samma lag med samma mål, eller ser vi varandra som solitärer som arbetar mer var för sig med olika ämnen i olika arbetslag? Ett visst mått av misstroende mot kollegor kan kanske aldrig undvikas, men en tydligare professionell värdegrund skulle göra det enklare att bli varandras kritiska vänner utan att det leder till onödiga konflikter eller ökade klyftor mellan kollegor eller olika grupper av lärare, skolledare och övrig personal.

Vi träffades igår igen, min kollega och jag, och då berättade jag om min tanke om det tidigare samtalets karaktär. Jag tror att vi då kom ett steg närmare varandra i en professionell dialog för elevernas och arbetsplatsens skull.

Annonser

3 reaktioner på ”En kritisk vän

  1. Ping: Fleischer Kompetensutveckling – Vetenskap, beprövad erfarenhet och flum i skoldebatten

  2. Ping: Konsensusfällan | Pedagogtankar

  3. Ping: Konsensusfällan | I huvudet på en utvecklingspedagog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s