House och lärarna

Jag har nyss läst Helen Timperleys ”Det professionella lärandets inneboende kraft”. I och med denna läsning bekräftas min bild av hur en framtida lärarprofession bör se ut. Som jag ser det:

House, ni vet tv-serien om en läkare som ställs inför nya svåra diagnosticeringar varje avsnitt, kan bli lärarnas nya role model. Ett problem uppstår. House funderar själv, sedan tillsammans med sina kollegor med sina olika expertiser. Provar en behandling, men misslyckas. Här kan han ta hjälp av tidigare forskning eller utomstående experter för att nå en lösning. Till sist lyckas han med diagnos och behandling. De nya erfarenheterna blir då en del av en allmän kunskap.

I överförd betydelse innebär den nya professionalismen att ett lärarlag identifierar ett problem (som utgår från elev). Laget diskuterar olika lösningar utifrån egna erfarenheter, men söker också efter forskning och dokumenterad beprövad erfarenhet från andra håll. Läraren (och eventuellt laget) prövar en metod, förhållningssätt eller vad man nu kommit fram till och utvärderar sedan resultatet. Om detta inte var tillfredsställande går laget vidare och söker extern expertis och prövar en ny väg. Hela tiden försiggår en dialog med förhållningssättet att kollegorna är varandras ”kritiska vänner”. Detta innebär ett nytt sätt att förhålla sig till arbetsplatsen och kollegorna. Från att gå till jobbet och ha målet att trivas med sina kollegor till att ha målet att med alla tillgängliga medel göra elevens skoltid meningsfull.

Eller se till att varje patient får rätt diagnos och rätt behandling. Som i House.

Annonser

4 reaktioner på ”House och lärarna

  1. Javisst, och precis så fungerar det i kollegier med öppet synsätt och vilja att hjälpa varandra och pröva andras metoder. Det är ju bra förstås om man har tiden att reflektera och diskutera. Har blivit mindre av det på sistone 😦
    Däremot kanske vi inte så ofta kontaktar utomstående experter.

    Gilla

    • Det som Timperley trycker på är just att det inte räcker med att diskutera och pröva varandras idéer. De måste vara förankrade i forskning eller på något sätt kopplade till teori eller beprövad erfarenhet. Det tror jag inte heller är så vanligt i dagens skola.
      Och tiden, den tiden… Mitt förhållande till den är att visa på en strategi för att komma framåt och att den i sig argumenterar för att ledning och politik ska se hur tiden spelar in i det hela, och ta erforderliga beslut. Naivt månne, men jag kan också bli så låst av alla lärare som i sitt första andetag tjatar om tid. Jag vill först höra en genomtänkt idé om vad tiden ska användas till.

      Gilla

  2. När det funkar som bäst i vardagen får jag respons, diskussion och utvecklande kommentarer av mina kollegor i arbetsrummet. Det kan handla om hur vi arbetar enligt BFl, förslag på hur vi andvänder peer feedback osv. Visst är det bra att ha en timmes schemalagd tid för diskussioner kring ämnet, men bäst fungerar det om vi ÄVEN har tid att reflektera efter lektionerna, istället för att slänga böckerna på skrivbordet, riva fram nästa laddning och störta iväg till ny lektion. Lärare klagar på brist på tid av en anledning.

    Gilla

    • Jag tvivlar inte på att många lärare har en god disposition av sin arbetstid och därigenom en tydlig bild av vilken typ av tid som det är brist på. Men jag tvivlar inte heller på att det finns många lärare som har en annan syn på sitt arbete. De som har en lägre ambitionsnivå och som kanske har synen att de går till jobbet och gör sina lektioner och sedan är klar. För en sådan person kan det också kännas smärtsamt att behöva göra saker tillsammans med kollegor eller bli påminda om att de har en utvecklingspotential. Denna frustration kan också uttryckas i form av ”för lite tid”.
      I och med ett professionellt lärande a la Timperley måste alla på arbetsplatsen ställas inför utmaningen att bli ställd inför kritisk granskning av sina kollegor. Säkert en smärtsam process för de flesta av oss. Inför en sådan kulturförändring kan vi få ”ångestreaktioner” vilka kan ta sig i uttryck på många sätt, varav ett kan vara ”hur ska vi få tid till detta”.
      Hoppas detta klargör hur jag tänker på lärare och tid. Det var verkligen inte meningen att peka på dig, Lena, utan min inställning riktar sig mer allmänt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s