Sluta stapla stolar!

Alla vill vi utveckla skolan, göra den bättre. Tänk om man hittade en mirakelkur som i ett slag förändrade allt och gjorde svensk skola ett föredöme i världen! Fast det verkar ju inte gå så lätt. Jag vill här förmedla en bild av hur lärares strävan kan se ut och hur denna bild skiljer sig från en lärande organisation.

Tänk dig ett klassrum, med bänkar, stolar, bilder på väggarna, böcker i hyllor vid väggarna och lysrör i taket. I rummet finns också en lärare som vill att eleverna ska nå längre och därför vill utveckla sin undervisning. Sinnebilden av utveckling är i detta klassrum att nå högre i rummet. Så läraren ställer sig på en bänk och når genast högre. Ett uppenbart sätt. För att nå ännu högre tar läraren en stol och sätter den på bänken, kliver upp på bänken och klättrar sedan upp på stolen. Nu når läraren riktigt högt. Problemet är att det är inte särskilt stabilt där uppe. Ännu mer instabilt blir det när läraren, i sin iver att nå högre, lägger några böcker uppe på stolen på bänken och ställer sig själv därpå. Ett annat problem är att det bara får plats en lärare däruppe. När lärarens kollegor kommer in i rummet måste hen klättra ner och berätta om hur högt hen nådde. Kollegorna tycker det verkar lite farligt att balansera där uppe, kanske provar någon. Läraren själv upplever också att det är lite jobbigt att varje gång hen vill nå högt joxa med bänk, stolar och böcker, så ambitionen avtar efter en tid. Dessutom är det alltid någon elev som just då blir av med sin bänk eller sin stol.

Utveckling är svårt, och att få spridning för nya idéer är också svårt. Vi hamnar i instabila lägen där det krävs väldigt mycket av de inblandade för att få det att fungera.

Vi tittar vidare på skolan där klassrummet ligger. Det visar sig att klassrummet ifråga redan har en viss höjd eftersom det ligger på tredje våningen i byggnaden. Golvet i klassrummet är stabilt och många elever och lärare kan röra sig där och känna trygghet i vad man gör och hur man bör göra det. Det är lätt att prata med varandra när man befinner sig på samma nivå. Men vem har byggt skolan? Vem har lyft upp det här klassrummet på den nivå det befinner sig? Vi kan kalla det historien. Eller kan vi kalla det resultatet av ett sociokulturellt lärande. Alltså den tid det har tagit att skapa den skola vi har idag, inklusive all den forskning som företagits och alla politiska och samhälleliga svängningar i värderingar som varit, har format oss lärare och de elever vi har. All den socialisering som sker under uppväxt, i lärarutbildning och av kollegor på arbetsplatsen har en central del i det sociokulturella lärande som bildar de tankar och idéer som är möjliga att tänka här och nu. Det är denna begränsning av möjliga tankar som gör att läraren i klassrummet börjar stapla möbler istället för att fundera på hur man bygger en ny våning på skolan. En fjärde våning som liksom den nuvarande på tredje våningen, också är stabil och okontroversiell.

För att bygga en våning till tror jag att vi behöver se skolan och skolor som lärande organisationer. Det är det gemensamma kunskapsbildandet som är betongen till bygget. Exakt hur det kommer att se ut vet inte jag, men det visar sig medan lärandet fortgår. De nya kunskaperna måste bli ”det gamla”, det ”vanliga” eller normen. Först då har vi byggt färdigt den fjärde våningen. Är jag delaktig i det som blir betongfundamentet eller staplar jag stolar? Försöker jag ”jobba på så bra som möjligt” eller ser jag, likt en konstnär eller arkitekt, en inre bild av den nya, högre skolbyggnaden? Ser jag till och med en femte våning?

Några lärare på den här skolan verkar lite tveksamma till att överhuvud taget befinna sig på tredje våningen, trots dess stabila konstruktion. De håller mest till på våning två. Men de får väl vänta och se. Vi bjuder in dem på en taklagsfest när det är dags!

Kick off? Fuck off!

Många lärare verkar bäva inför skolstarten, och då tänker jag inte på att möta eleverna utan istället tanken på att tvingas delta i kickoff-aktiviteter. Dessa lekar och andra handlingar som skolledningen har funderat fram och som oftast har som syfte att skapa en trevlig start på skolåret, skapa goodwill för skolledningen, göra de anställda mer bekanta med varandra eller bryta negativa sociala strukturer bland personalen. Det finns förstås fler syften. Några av syftena är svårare att uttrycka tydligt inför personalen än andra. Det finns då stor risk att personalen uppfattar att det inte finns något syfte alls, vilket då får till följd att man bara tycker det är slöseri med tid. Men det finns säkert alla möjliga varianter på aktiviteter och reaktioner på dessa.

Men låt oss ponera att skolledningen har ett klart uttryckt syfte med kickoff-aktiviteterna att utveckla personalens sociala kompetens, alltså på ett sådant sätt att ett kollegialt lärande ska kunna komma igång, alternativt fortsätta att utvecklas. Då kan det till exempel handla om att se varandra som individer, lära känna varandras kompetenser och egenskaper och träna på utvecklande kommunikation. Har skolledningen en skicklig dramapedagog till hands är det bra. En sådan kan både förklara syftet, utforma aktiviteter samt skapa den trygghet som krävs för att resultatet ska bli positivt (och upplevelsen ska bli positiv). Men det kommer ändå att bli besvärligt för den eller de lärare som tänker sig sitt arbete som en enskild angelägenhet. ”Om jag bara får tid att planera”. Och visst ligger det något i det; man utför kanske ett effektivare arbete på egen hand än om man deltar i en kick-off som man inte ser någon nytta med. Synen på den egna professionaliteten tänker jag kan se ut på i huvudsak två sätt: Jag utvecklar min undervisning genom att fundera på de problem jag möter tillsammans med eleverna eller jag utvecklar mig och min undervisning tillsammans med mina kollegor då dessa kan ge mig (och jag dem) nya perspektiv som jag inte förmår tänka fram på egen hand. För läraren som tänker på det första sättet blir kickoff-aktiviteten något onödigt men i något överraskande fall givande. För läraren i det andra fallet är varje tillfälle att möta kollegorna en förutsättning att utveckla den gemensamma verksamheten, så ock kickoff-aktiviteten. Om den nu har ett bra syfte och genomförs på ett bra sätt.

Sedan kan ju också en avog inställning till lekar ha med rädsla att göra. Rädsla för att göra bort sig, rädsla för att råka visa en mer privat sida eller rädsla för att riskera sin status. Att man inte längre ser sig som en lekande människa, homo ludens. Det tycker jag förstås är tråkigt. Inte minst för att det händer många bra saker i leken (fördjupa dig gärna i Winnicott), inte minst socialt, men också kreativt och hälsomässigt. Jag tänker att det är skillnad på en arbetsplats där vi vågar leka och en där ingen vågar. Fast kanske är det svårare att leka tillsammans med andra vuxna än tillsammans med eleverna? För det vore ju jättetråkigt ifall inte det fanns en lekfull dimension i kommunikationen med eleverna (vilket inte betyder att jag tycker att man ska leka sig igenom skoldagen). En annan förklaring kan ligga i den egocentricitet som den ensamarbetande läraren kan drabbas av. Det är läraren och klassen som arbetar tillsammans och kollegiet påverkar egentligen inte så mycket. Men efter att jag läste Timperleys ”Det professionella lärandets inneboende kraft” finns det inget alternativ för mig att tänka än att kollegiet är så mycket starkare än dess individer. Därför finns det inte heller plats för ensamjobbare på en skola. Den moderna läraren arbetar med skolutveckling tillsammans med alla andra som arbetar på skolan, och därför kan vissa kick-off-aktiviteter vara ack så viktiga. Och på läraren läggs ett ansvar för det kollektiva arbetet och den gemensamma arbetsmiljön.

Tankesmedjan ”Svensk framtids skola”

För ett drygt år sedan funderade jag mycket på skoldebatt och hur olika aktörer driver sina skilda agendor (där de finns). Jag följde debatten på Twitter, läste lärarbloggar, blev intresserad av Skolvåren, undrade vad Skolsmedjan var, läste S.O.S, etc. Det som slog mig då var att vi skolmänniskor mest pratar med varandra och om varandra. Vi är ganska ointresserade (och många gånger rent avvisande) av vad människor eller organisationer utanför skolan har att tillföra i samtalet om utbildning och skola i Sverige. Men skolan är ju en del av samhället och borde vara en angelägenhet för alla. Vad kan man göra? tänkte jag.

Funderingarna gick i termer av tankesmedja, även om mina kunskaper om sådana var, och fortfarande är, mycket grunda. Tankarna ledde i vilket fall fram till att man borde samla människor med ett starkt engagemang i skolan från alla möjliga delar av samhället: industriarbetare, ekonomer, konstnärer, entreprenörer, ingenjörer, handelsanställda, forskare från flera vetenskaper, etc, samt förstås människor som är direkt inblandade i skolan såsom föräldrar, elever, skolledare, lärare och skolforskare. I strukturerade och konstruktiva samtal skulle dessa människor måla upp bilder av den framtida svenska skolan och komma fram till förslag på vägar dit. Det skulle vara viktigt att inte bli medlem i tankesmedjan om man hade en färdig tanke som skulle frälsa skolvärlden, utan att man med tankerespekt tog allas åsikter och frågor på största allvar.  Tankesmedjans medlemmar skulle också, utöver att bidra med sina skilda perspektiv på skola och utbildning, behöva läsa mycket texter samt delta i många sammanhang (kongresser, konferenser, etc.) där skola dryftas på olika sätt. Genom den mycket heterogena sammansättningen skulle en tyngd skapas som kunde ge genomslag i svensk skoldebatt. Tankesmedjan skulle arbeta med att producera texter och delta i debatter på olika plattformar och medier, ungefär som flera av de ovan nämnda aktörerna gör idag.

Nu blev det inte mer än en idé. Jag är inte tillräckligt mycket galen entreprenör för att driva fram en sådan här grej. Men jag tycker fortfarande att det är en bra idé, så jag lämnar gärna över stafettpinnen till den som känner sig manad! Några problem med det hela: Hur samlar man ihop ”rätt” människor? Hur och var kan man träffas? Hur ska man kommunicera internt? Hur finansierar man det hela? Det blir viktigt att gruppen är partipolitiskt obunden; inte heller bör fasta kopplingar till lärarfacken finnas. Dock är hela idén med en tankesmedja förstås politisk. Målet är att påverka allmänhet, politiker och skolans aktörer i en viss riktning. Och riktningen för just den här tankesmedjan skulle alltså vara framtidens svenska skola bortom nuvarande läroplan och skollag.

Maskinen skolan

Om vi kan acceptera skolor som organisationer som tillsammans upprätthåller institutionen svensk skola kan vi också tala om organisationsförbättring.  Att förbättra sin skola kan till exempel innebära att öka trivsel, att höja elevernas betyg,  att tydliggöra rutiner eller att skapa samsyn. En god organisation  kan sägas vara en organisation som utnyttjar sina resurser på ett effektivt sätt, och ett sätt att effektivisera är att se till att alla delar av organisationen fungerar smidigt tillsammans och att alla människor i organisationen har en tydlig arbetsbeskrivning. I en skola räknas förstås eleverna in i organisationen. Därför kan vi tänka att om vi skapar enkla och tydliga rutiner och regler för allt som sker i skolan och för alla anställda och för eleverna så kommer vi att ha en effektiv skola där allt samverkar mot att uppfylla de krav som skollag och läroplan ställer. Till vår hjälp finns också riktlinjer från Skolverket samt diverse olika policies som olika skolor väljer att ta till hjälp för att bli bättre, alltså effektivare. I en sådan tankes förlängning ser vi skolor som fungerar som en Formel1-motor, där varje liten ventil, varje kugghjul och hela elektroniken är specialintrimmad för att föra bilen framåt med högsta möjliga hastighet med minsta bränsleåtgång. Vi kan alltså tala om skolan som en maskin.

Tyvärr, eller som tur är, så befolkas skolan av människor som tänker och som bär med sig erfarenheter och känslor. Det gäller i lika hög grad de anställda som eleverna. Människor vill sällan se sig själva som en del i en maskin, utan de vill hellre känna sig som delar av en organisk process. Det är åtminstone vad jag tror. För lärares del vill de oftast känna att de har betytt något för elevens kunskapsutveckling och/eller personliga utveckling. Kan man nå dit som en del i maskinen? Ja, åtminstone till viss del. Ofta känner lärare en frustration över allt som ”måste göras”  och som man inte känner leder till det som man vill. Dock har många en förståelse för att organisationen bör förbättras och att man bör vara delaktig i denna effektivisering, även om utkomsten är något dunkel.

För eleverna är målet ofta att bli sedda, att utvecklas och ibland att lära sig saker. Här finns, som jag ser det, en konflikt. Om vi tänker på skolan som en maskin där man som elev både ingår som ”arbetare” och lärandesubjekt finns inget utrymme för att bli sedd som det personliga subjekt som man vill bli definierad som (eller som man under hela uppväxten definierar och omdefinierar sig själv som). Det som gäller i maskinen är att inordna sig, till exempel genom att knäcka skolkoden, vilket vi ju vet att alla inte gör (av olika anledningar). Å andra sidan kan elever förvänta sig att vara en del av maskinen när det gäller biten ”att lära sig”. Att få elever aktiva i sitt eget utvecklande av sina färdigheter och förmågor kan många gånger vara besvärligt. Har jagvarit på alla lektionerna har jag väl lärt mig något, tänker eleven. Alltså, ”jag går väl in i den här kunskapsmaskinen (klassrummet) och när jag går ut igen har läraren fyllt på min hjärna”. Som vanligt gäller detta inte alls alla, men något slags mönster har jag tyckt mig skönja som kan bekräfta den ovanstående bilden.

Så vad vill jag säga angående maskinen skolan? Jag tror att vi måste förstå att ju bättre maskinen blir desto mindre plats ges för våra unga att känna sitt värde som människor. Detta leder till frustration och till en diskvalificering av skolan som institution, vilket ju är tvärtemot vad vi vill. Nu tänker någon att det där är ju helt fel tänkt, de mest rotlösa eleverna behöver mest av allt ha en skola med regler, strukturer och kontinuitet. Ja, det är helt riktigt. Men vi behöver tänka på vilka reglerna är och inför varje beslut fundera på i vilken mån beslutet gör eleven mer till ett kugghjul eller till människa i utveckling. Vi måste se till att skolan förblir en mötesplats mellan vuxna och unga där vi får möjlighet att tala och samverka över generationsgränserna. Hårdare regler i sig eller policydokument som ingen förstår gör ingen skola bättre. Men om reglerna ger utrymme (och förutsättningar) för mänskliga möten och om man inför policydokument som kan förstås och uppskattas av alla är det inga problem utan endast positivt.

Maskinen skolan. Behöver vi den? Ja. Men vi måste hålla ögonen öppna så att vi förstår vilka delar vi utvecklar så att de verkligen syftar till rätt mål. Det finns så många trimsatser och tävlingsbanor med tidtagning så det är lätt att lockas tro att det är det som gäller.

Lärarens poesi

En församlingsmedlem läser i bibeln och prästen talar sedan kring det lästa i sin predikan. Prästen är översättaren och förmedlaren men också för någon eller några öppnaren av hjärtan. Genom att tala och använda vissa ord kan mening skapas hos den som lyssnar. En dörr har då öppnats och en djup kommunikation kan ske. Bibeln är full av texter, vissa svårare att förstå och ta till sig än andra. En del texter (eller alla, kanske någon tycker) bär på en poetisk kraft. Här menar jag sådana texter som inte uppenbart bär på en entydig mening, men som ändå i vissa stunder fyller människor med mening. Det kan handla om insikter eller livsmål, bilder som skänker förklarande ljus på något en människa gått och funderat på länge, eller till och med förklarar något som människan inte ens själv förstått att den funderat på. Hittills har jag använt ordet text, vilket här både innefattar bibelns skrivna text och prästens predikan och böner. Men i kyrkan finns fler poetiska ”agenter”, alltså aktiva subjekt. I liturgin ingår ljus, altare, sakrament, musik, ritualer etc. Dessa saker samverkar för att underlätta kommunikationen mellan guds ord och människorna. Det de flesta religioner har gemensamt är att det är rätt svårt att förstå vad gud är, så ock kristendomen. Man kan gå till kyrkan och lyssna och delta i gudstjänsten för att fördjupa sin förståelse. Denna förståelse är personlig och sätten att vara troende kristen varierar mycket. Därför måste också prästen repetera och variera gudstjänsten för man kan inte veta hur eller när den utvecklande och fördjupade kommunikationen sker. Det är lite konstigt att jag beskriver kyrkans liturgi när jag själv är ateist, men poängen kommer. Först ett eget upplevt exempel när kommunikationen mellan liturgi och församlingsmedlem blev stark:

Jag spelade kontrabas i kyrkan en skärtorsdag. Denna dag förbereder sig kyrkan på Jesus kommande död och gudstjänsten går från ljus till mörker. Altaret kläs av med hjälp av församlingsmedlemmarna. Jag skulle spela under fyra partier och som den improvisationsmusiker jag är valde jag att improvisera inom vissa ramar. Jag hade med mig tankarna på ljus till mörker, lärljungarnas förtvivlan och några andra hållpunkter som jag tänkte skulle fungera liturgiskt. Sinnebilden för mig var att översätta gudstjänstens texter till musik och ljud. Just den här torsdagen kom en äldre dam fram till mig efteråt och frågade: ”Har du varit på Golgata?” Nej, det hade jag ju inte varit, men det hade hon. ”Och när du spelade så var jag där igen”. Genom den ordlösa musiken kunde vi kommunicera. Nu var det ju inte min mening att man skulle uppleva Golgata, det jag gjorde var snarare en direkt upplevd spegling av den nyss lästa texten. Och jag tror inte att det var musiken allena som fick henne att återuppleva det hon gjorde utan det var naturligtvis i kombination med allt annat som hände under gudstjänsten. Det jag vill komma till är att det poetiska, eller kanske det estetiska, har en viktig funktion för oss människor. Det är det som gör att livet får en djupare mening och som fyller ut tomrummen mellan det rationella, konstruktiva och automatiska ramverket. Vi behöver det poetiska och estetiska för att bli människor.

OBS! Det gäller även lärare!

I vår läroplan finns en del som ibland, lite föraktfullt, kallas poesidelen. Det är den text som beskriver vad grunden är för skolan och vilken funktion denna har i samhället. Egentligen är det ju inte särskilt poetiskt, utan ganska handfast. Men det är lite svårare att följa det som står i den delen än det som står i den andra eftersom det är mer övergripande. Men går det att förstå vad det är att vara lärare? Ja, men inte bara genom att läsa första delen i läroplanen. Det sker en socialisering in i yrket, både under utbildningen och under de första aktiva åren som lärare. Det är då som formandet sker och läraridentiteten ska byggas upp. Det finns många sätt att vara lärare på. Identiteten är inte bara ”lärare”. Ofta är man lärare i ett ämne som är mer identitetsbyggande än själva lärarskapet. Eller kan identiteten ligga i olika värderingar som man för med sig in i sitt arbete. Många personliga läraridentiteter är oartikulerade och blir därigenom osynliga. Detta bidrar till att vi får svårt i lärarkollegierna när vi ska prata om hur vi vill forma vår skola. Vi tror oftast att det vi gör grundar sig på rationaliteter som vi har fått med oss från utbildningen eller genom erfarenhet. Men det är fel. Jag tror att vi skulle behöva lyfta på slöjan och se oss i spegeln in i våra själar. Men pupillen är svart. Där syns ingenting. Vi behöver berättelser om människor som arbetar i skolan. Vi behöver poeter som skaldar om undervisning och musiker som skapar rytm i lärandet. Vad just jag eller du behöver precis nu kan ingen veta; dörren till insikten eller fördjupningen har ju varit osynlig. Till ett sådant här ackompanjemang kan vi börja skönja oss själva som lärare och i och med det skapa förutsättningar för personlig förändring, om det nu skulle behövas. Vi behöver en varierad liturgi som pågår hela tiden. Rent praktiskt så tänker jag att vi behöver värdesätta berättelser om lärarskapet, oavsett om det är böcker, filmer, dikter, bloggar eller tweets (eller kanske en kontrabasimprovisation?) på ett helt nytt sätt. I dessa tider då vetenskaplighet har blivit ett honnörsord kan det vara svårt att hävda poesins vikt, men jag tror att dessa två kompletterar varandra. En skola byggd på enbart rationalitet vill nog inga barn vara i. Och inga lärare heller.

Bibeln och läroplanen är texter som behöver belysas med många berättelser. Prästen tar hand om bibeln, men vem skriver lärarens poesi?

Lärarnas provocerande frihet

Har du också läst artikeln om rektorn som gav lärarna den tid de tyckte de behövde för möten och annat? Rektorn (nu pensionerad) lyckades vända resultaten på sin skola genom en rad insatser, exempelvis: istället för två lärarmöten i veckan hade man ett (som inte var obligatoriskt att närvara på), gemensamma raster för eleverna (så man lätt kunde se om det var någon som skolkade), glasskuponger till ”månadens elev” och liknande uppmuntrande saker för lärarna. Läs gärna artikeln!

Det fina är att han verkar ha lyckats med en bedrift. Men för mig är det ändå provocerande. Jag frågar mig varför, och ska här försöka formulera ett svar.

Som enveten ivrare av kollegialt lärande blir jag provocerad av att lärarna på den här skolan inte behövde utveckla en samsyn på lärande, bedömning eller skolans uppdrag. Betyder det att alla lärarna tyckte att de hade samsyn? Troligen inte. Dock är det ju ett känt problem att alltför mycket tid går åt till möten som inte används effektivt. Man pratar om saker som egentligen inte leder fram mot ökad måluppfyllelse (alltså elevernas resultat). Så kanske det var även på den här skolan och i så fall kan man ju lika gärna skippa den tiden och göra det som man själv tycker är viktigt, vilket ibland är att samplanera och organisera och andra gånger att planera sin undervisning och rätta. Så långt kan jag tänka att det säkert var en befrielse för lärarna när de fick arbeta på ett nytt sätt, med frihet under ansvar. Men en hake är ju att alla lärare inte är lika skickliga och inte lika ambitiösa. Några trivs med att dra igenom sina lektioner som man gjort i alla år för att sedan gå hem (eller spela golf, som rektorn i artikeln tycker att de kan göra om man upplever sig ha ”gjort sitt”), medan andra drivs av att ständigt förkovra sig i sitt ämne, i didaktik, pedagogik, elevhälsa eller vad det nu må vara. Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker inte riktigt att det är okej att som lärare arbeta olika mycket (och olika bra eller effektivt) för någorlunda lika lön. Artikeln säger dock inget om hur stor lönespridningen är.

Grundtesen i artikeln är att lärare som trivs gör ett bra jobb. De är dessutom sjuka mycket mindre. Det här är en mycket viktig del av ledarskapet som jag verkligen vill framhäva. Men trivs man automatiskt om man får göra som man vill? Det krävs en stark egen kompass för att klara det. Har alla lärarna på den aktuella skolan en sådan? När jag tänker på min egen utveckling som lärare så vet jag med mig att innan jag genom lärarlyftet skaffade mig mer kunskaper om pedagogik så förstod jag inte hur jag skulle kunna göra för att bli en bättre lärare. Jag hade inte den kapaciteten. Även om jag hade tiden (vilket jag tydligen hade eftersom jag kunde unna mig ett parti schack då och då under skoldagen) så visste jag inte vad jag skulle göra med den. Jag gjorde mina lektioner, undervisade och satte betyg och sedan var det liksom klart. Jag tänker mig att det säkert finns andra lärare som är som jag var då. Det är därför jag blir provocerad av artikeln. Dessa lärare får ingen möjlighet att utvecklas på sin arbetsplats. De blir utelämnade åt sin egen fantasi, vilken oftast redan är fullt utnyttjad.

Kan det vara så att på den här skolan var det ett nödvändigt steg, det som gjordes? Att kommunikationen mellan tidigare skolledning och lärarna fungerade så dåligt att ingenting fungerade, med följden att eleverna blev drabbade? När lärarna fick mandatet att vara professionella och få uppskattning för precis det så kunde de växa och börja blomma så som de inte gjort på många år. Det är klart att det ger resultat! Men sedan då? Är det då som man börjar se att det finns många olika sätt att se på skolans uppdrag och att eleverna möter många ”skolor i skolan”? Ja, det vet ju inte jag, men i min vision om hur den nya professionalismen ska se ut så ingår det att lärarna ständigt utvecklar sig (som individ och kollektiv) och verksamheten. En strävan efter att arbeta undersökande och vetenskapligt inspirerat ”på golvet” på varje skola.

Sammanfattningsvis kan jag alltså säga att jag tror att rektorn gjorde väldigt mycket rätt saker i den situationen som skolan befann sig i. Men jag tror också att en skola som leds på ett liknande vis kommer att ”stanna i växten” och sluta utvecklas.

Kanvas för utveckling

I Sundsvalls kommun finns några utvecklingspedagoger som arbetar inom den centrala kommunala enheten Barn-, elevhälsa och skolutveckling. På denna enhet arbetar också psykologer, skolläkare, specialpedagoger, logopeder, syn- och hörselpedagoger och socionom. Enheten arbetar framför allt med uppdrag av elevhälsokaraktär, men vi utvecklingspedagoger arbetar mest med renodlade skolutvecklingsuppdrag. Rektor har identifierat ett utvecklingsområde som den egna skolan inte har resurser eller kunskap att klara på egen hand och kontaktar då chefen för Barn-, elevhälsa och skolutveckling och chefen fördelar vidare uppdraget till utvecklingspedagog, främst baserat på skolans geografiska tillhörighet.

Nedanstående bild är ett förslag på ett verktyg som kan användas av en utvecklingspedagog någon gång under de inledande samtalen med rektor, då utvecklingsområdet ska ringas in och målet med insatsen ska fastställas.

Kanvasen är tänkt att skrivas ut i A3-format och fungerar troligen bäst om rektor sitter bredvid utvecklingspedagogen så att man kan se på pappret tillsammans. Utvecklingspedagogen leder samtalet och går igenom de olika rutorna och antecknar med blyerts vad man kommer överens om, och redigerar allteftersom ändringar måste till.

Den centrala rutan, som jag ser det, är ”Önskat läge”, alltså målet. Jag tror det är viktigt att ha en målbild att sikta mot. I denna lilla ruta blir det också viktigt att precisera vart man vill. Om formuleringarna här blir alltför omfattande eller svepande blir också målbilden diffus, vilket då blir tydligt under samtalet. När man har definierat det önskade läget kan man gå till vänster, till ”Nuläge”. Här fyller man i vad som kännetecknar det som är problemet. Här finns två risker, nämligen att det som beskrivs inte står i relation till det som man antecknat i ”Önskat läge”-rutan, samt att man även här kommer med omfattande eller svepande formuleringar. Genom att de två rutorna befinner sig så nära varandra kan man lätt se ifall det finns en överensstämmelse mellan dem. Det är ju förstås tänkbart att det är när ”Nuläge”-rutan fylls i som ”Önskat läge” blir tydligt, vilket då blir lätt att förändra.

Övriga rutor fylls i efter hand i samtalet. Utvecklingspedagogen ser till att det som antecknas hela tiden relaterar till det som står i ”Önskat läge” och ”Nuläge”.

Nederst finns rutan ”Förutsättningar att lyckas”. Dessa frågor, vilka besvaras på en skala 0-10, kan förändras utifrån den förhandskunskap man har om utvecklingsområdet. Funktionen för dessa frågor är att peka på att det krävs en insats och att hela personalen måste vara med. En annan funktion är att förtydliga att det inte är utvecklingspedagogen som ska ”göra jobbet”, utan vara den som stöttar processen.

Inspirationen till denna kanvas kommer från tre håll: MI, Motiverande samtal (Motivational Interview), AI (Appreciative Inquiry) samt en kanvas som Drivhuset har tagit fram. Jag har funderat på hur man skulle kunna använda dessa idéer i arbetet som utvecklingspedagog och resultatet blev alltså så här.

MEN!

DEN ÄR INTE PROVAD!

Jag lägger ut den här på bloggen för att eventuellt få lite reaktioner. Eller kanske någon annan vill testa? Jag kommer nog att få tillfälle att prova när läsåret väl kommer igång, men än så länge är det bara en idé.

 

Nervös!

Idag föreläste jag för ett gäng pedagoger som tillhör två enheter. De arbetar tillsammans i ett slags projekt som kallas forskande skolor. Vi var i en biosalong med röda sköna fåtöljer och ämnet för föreläsningen var feedback och dess betydelse för det professionella lärandet, sett både ur lokalt och personligt perspektiv samt ur institutionellt perspektiv. Jätteintressant, tycker jag!

Jag hade en halvtimme till förfogande och hade tajmat och övat till min presentation. Förberedd: check! Men hela dagen har jag gått och känt mig spänd inför framträdandet, och inte blev det bättre då när jag sitter i lokalen och väntar på att få äntra scenen. Nej, jag känner att nervositeten ökar och att jag nästan börjar skaka. Vad är det här? Jag gillar att stå och prata på scen och jag brukar kunna kontrollera och använda mig av min nervositet på en behärskat och konstruktivt sätt. Som en uppladdning. Men det brukar inte alls gå så här långt. Jag provade att andas lugnt och att tänka positiva tankar, och det kunde jag göra, men hjälpte gjorde det inte. Och då blev jag ju nervös för att jag var nervös…

Ja, nu gick det ju trots allt faktiskt över när jag väl gick upp på scenen. Åtminstone såpass att det inte var något problem att kontrollera och undvika blackout. Jag har ju varit med om att jag varit mer avspänd, men det var helt okej nu också.

Delar av lyssnarskaran blundade, vilket är helt naturligt vid den här tiden på eftermiddagen, särskilt med tanke på de sköna fåtöljerna i biosalongen. Det innebar dock att det var en aning svårt att få en tydlig respons, men mina uppdragsgivare (rektorerna och en förstelärare) verkade i vilket fall mycket nöjda när vi pratade efteråt.

Men frågan kvarstår; varför blev jag så nervös?

Lärande lärare i en lärande organisation

På min skola möter jag mina kollegor med en vaken och nyfiken blick. Mina kollegor bemöter mig på samma sätt. När jag får ett problem som jag inte riktigt får kläm på ber jag en kollega om hjälp:

– Kan inte du komma och titta in på min lektion? Jag hamnar hela tiden i ett tänk att vi jobbar framåt mot ett enda prov och jag fixar inte att ge formativ återkoppling på det sätt jag vill.

– Ja, det går nog bra. Jag har precis avslutat ett undersökande arbete tillsammans med Martin. Men jag ska kolla med rektor så att jag har tid kvar i min kollegapott. Annars tror jag att Annika har tid.

På min skola observerar vi varandras lektioner. Vi har alla en pott med tid som ska fyllas upp under ett läsår. Har man tid kvar när läsåret börjar närma sig slutet kan man be en kollega om att få komma och titta på dennes lektion, men vanligast är att man, som ovan, får en fråga. Vi har ett observationsprotokoll som vi följer, men man ska alltid lägga till en specifik fråga som handlar om något från just den här situationen. När man har gjort det några gånger märker man vad mycket båda två lär sig av att göra observationer. Och eleverna har också vant sig och tycker det bara är trevligt med en vuxen till i rummet. Det innebär ju också att man skapar relationer till fler elever!

På min skola filmar vi våra egna lektioner. En lektion i veckan. På varannan ämnesträff och arbetslagsträff ser vi på en del av en filmad lektion. Det innebär förstås att det blir många filmer som inte blir sedda av någon, men samtidigt har man som lärare möjlighet att välja ut ett speciellt lektionstillfälle att visa. Alla är angelägna om att få visa sina lektioner, men eftersom vi är många så har vi gjort upp en lista som vi går efter. Den som ska visa sin lektion har gjort en kort förberedelse i form av en frågeställning och en koppling till eventuellt verksamma teorier. Efter vi tittat på filmen har vi ett lärande samtal som riktar sig mot den enskilde lärarens frågeställning. Men det som kanske är ännu viktigare: vi kopplar det som vi har sett till det utvecklingsarbete som vi alla jobbar med på skolan. Vad kan vi lära oss av detta? Vilka generaliseringar kan göras? Våra lärdomar samlas på skolans pedagogiska utvecklingssajt och skrivs löpande in i den samlade kommunala kvalitetsdokumentationen.

På min skola har vi en utvecklingspedagog som jobbar med rektor, elevhälsoteamet, arbetslagen och ämneslagen. Utvecklingspedagogen är också ansvarig för att samla ihop alla lärdomarna från mötena med filmvisningarna och utifrån detta se mönster. Två gånger per termin har hela personalen en eftermiddag då mönstren presenteras och sedan diskuteras i lärande samtal. Vi har också kontakt med andra skolor och med universitetet i olika sammanhang där kommunikationen grundar sig på en vetenskaplig policy; det går alltid ut på att lära och förstå.

På min skola har vi höga förväntningar på varandra. Vi är varandras kritiska vänner. Syftet är detsamma som när det gäller att ha höga förväntningar på eleverna: ett ökat lärande. Att vi vuxna i skolan också ingår i ett ständigt lärande är för oss ett självklart förhållningssätt. Förutsättningarna för att kunna ha höga förväntningar har vår rektor ordnat genom att ha en mycket tydlig struktur för hur mycket tid vi ska lägga på olika delar av vårt arbete. Det ger oss arbetsro och en möjlighet att kunna förhålla oss kritiskt lärande till varandra. Annars är det ju lätt hänt att man tar det som andra säger som en kritik av ens person. Vi hade såklart en inkörsperiod då det var lite nervöst hur vi skulle arbeta i vår nya kollegialt lärande organisation, men jag skulle aldrig vilja gå tillbaka. Nu är varje dag en möjlighet till personlig utveckling för mig! Det ökade engagemanget i kollegiet gör dessutom att vi mår bättre. Det kan man se på att sjuktalen har gått ned.

På min skola är eleverna en del av att utveckla undervisningen. Alla lärare är införstådda med hur vi vill arbeta med elevinflytandet. Vi tar tid till att undersöka vad och hur eleverna förstår det vi undervisar om. Den tiden får vi igen genom att vi har uppnått ett större engagemang hos eleverna kring det vi undervisar om. Jag tror att kunskaperna stannar kvar mycket bättre då också. Vi är förstås också öppna med varför vi filmar våra lektioner och att vi lärare inget hellre vill än att lära oss bli ännu bättre på att undervisa. Eleverna tycker att det är coolt. Jag tror de känner att det är skönt att det inte bara är de själva som behöver anstränga sig. Det blir liksom att vi jobbar tillsammans för deras skull.

…                  …                  …                  …                  …

Det ovanstående är ett försök från min sida att skapa en bild av en, som jag ser det, ideal skola. Naturligtvis blir det sockersött då. Men jag tror på idéer som handlar om att skapa relationer mellan elever och vuxna, på tydliga strukturer vad gäller arbetsorganisation och utvecklingsorganisation, på att lärare bör se sig som lärande av sin egen undervisning, på att elevernas inflytande främst sker genom en öppenhet kring undervisningen samt på ett systematiskt kollegialt lärande. Det kan hända att vissa begrepp, till exempel kollegialt lärande, i skolans värld har blivit både uttjatade, missförstådda och urvattnade, men jag försöker använda dem ändå. Jag tänker att vi inte kan undvika att använda dem, för då undviker vi också att handla. Och då sker ingen förändring.

Den kollektive läraren

Den svenska skolan och dess problem. Skolan och dess framtid. Vem är ansvarig?

För den enskilde läraren är det mycket svårt att känna att man är ansvarig för hela PISA-raset, och det är dessutom inte sant. Men om vi pratar i termer om att påverka framtiden så hamnar faktiskt den enskilde läraren i fokus. Denne verkar dock ofta under stor press att lyckas med sitt uppdrag att efterleva läroplanen, vilket kan vara nog så svårt. Att dessutom fundera på hur man i sitt klassrum kan utnyttja sina egna och elevernas kompetenser på bästa sätt för att uppnå bästa lärande gör det hela inte lättare precis. Lärare är trots detta de som har den största påverkansmöjligheten på elevernas resultat. Varken rektor, skolchef eller politiker har samma möjlighet. Hur kommer det sig då att den enskilde läraren har så lätt för att lägga ansvarigheten utanför sig själv? Det finns förstås många förklaringar, bland annat sådana som har med arbetsmiljö och resurser att göra (se exempelvis ramfaktorteorin). Men en annan förklaringsmodell kan sökas i förhållandet mellan skolan som organisation och skolan som institution. Som lärare är man en del i en organisation, alltså en skolenhet. Den är synlig eftersom man ser de människor som deltar och bygger den verksamhet som försiggår. Man ser dessutom den eller de byggnader och de inventarier som innefattas av organisationen. Dock kan det även i en specifik skola vara så att den enskilde läraren bara känner ett ansvar för just den ”lilla” del som denne utför på och i samband med lektionerna, alltså undervisning, planering och bedömning. Att som lärare känna en ansvarighet för skolan som institution är mycket svårare. Institutionen är osynlig; inga människor (möjligen någon politiker som syns i media eller Skolverket kan få iklä sig rollen som ”institution”), inga byggnader eller inventarier finns. Läraren verkar dock i en högst påtaglig värld, den låter, syns och luktar. Den biter ifrån och den skänker glädje. Att då kunna tänka på skolan som institution och att man är en aktiv del i denna kräver förstås ansträngning eller åtminstone insikt. Insikt om vad institutionen svensk skola är och vilka värden och vilken historia den bygger på. Institutionen den svenska skolan är så ”institutionaliserad” att vi många gånger inte ens kan prata vettigt om den, vilket till exempel syn kring diskussionerna kring Skolvårens fråga ”Varför skola?”. När Malala pratar om nödvändigheten av utbildning får vi en tår i ögat av samförstånd, men vi måste försöka behålla den höjda blicken när vi talar om vår egen skolinstitution. När vi talar om att höja den svenska skolans resultat så är det alltså institutionen och dess företrädare som görs ansvarig. Men en institution är inget utan organisation och där kommer alla människorna in. Bland andra lärarna. Som därmed alltså är ansvariga (dock långt ifrån ensamt ansvariga) för att höja den svenska skolans resultat. Det är helt förståeligt, och för många en överlevnadsinstinkt, att lärare skjuter ansvarigheten ifrån sig. Men som jag inledningsvis betonade så finns det olika perspektiv på ansvarigheten som är mer eller mindre hälsosamma. Att blicka bakåt på PISA och säga till lärarna: det är ert fel! är helt vansinnigt och kontraproduktivt. Men att blicka framåt och säga: nu är det upp till alla oss lärare, rektorer och alla andra som arbetar i skolan att jobba för alla barns framtid, då har vi ett positivt och konstruktivt perspektiv. För skolor och dess personal gäller det alltså att förstå förhållandet mellan institution och organisation och utifrån det försöka hålla båda perspektiven öppna. Jag känner att jag har en uppgift i mitt arbete, inte bara gentemot de människor jag träffar och påverkar direkt, men också en uppgift gentemot det kollektiva, alltså institutionen. Jag är med och utvecklar den och det är för mig en ära.